Suttit och jobbat. Tittade ut på vår fina ek som vi har en fågelholk i, där ett litet fågelpar har valt att bilda familj. Vad får jag se? En stor, fel grå katt har ålat sig upp på trädet och tänker ge sig på våra hyresgäster.

Kastar mig fönstret och jagar bort kattskrället.

Naturens under.

I morse hände det. Jag tappade en tand. Eller en bit av en tand. Den bara lossnade i mitt tuggummi.  Framför mig ser jag en sommar av tandlossning, lidande och fattigdom.

Tandlossning och dålig tandhälsa är en följd av min cancersjukdom. De har strålat min munhåla sönder och samman. De har sagt detta till mig. Men jag har inte orkat ta in. Inte velat lyssna. Tänk att jag kanske är undantaget som bekräftar regeln. Jag har inte hittat någon tandläkare som jag gått till extra ofta eller inte låtit bli socker alls. Jag har levt som vanligt. Med tandläkarskräck och sockerberoende. Förträngt. Men nu är det då dags. Att ta tag i detta bekymmer under tvång.

Jag är tacksam för att leva och överleva men alla dessa efterverkningar är svåra att leva med. Smärtan i hals och på vänster sida. Paniken att inte erhålla smärtlindring. Rädslan över att bli övergiven av sjukvården och inte kunna sköta min dagliga livsföring pga smärta. Förnedringen i att vara utelämnad åt en telefonsvarare på radiumhemmet som kan välja att bevilja eller förneka mig min förmåga att arbeta och vara en ”normal” fungerande person. Tvingas till utredning på smärtcentrum, ifrågasatt, kränkt. Jag hatar att vara svag och vek och beroende. Känner mig misstrodd. Blir arg – försöker arbeta med acceptans. Så här kommer mitt liv vara nu. Halv hals och ont. Förhålla sig, gå vidare, bita ihop och resa sig.

Så tänderna. Rädsla och panik. Tandlös och fattig. Hur ska vi ha råd att köpa tandbrygga till mig? Hur ska jag ha tid att vara borta ifrån jobbet? Hur ska jag ha råd att vara borta ifrån jobbet? Den där skitsjukdomen kunde inte bara komma och gå? Den var tvungen att halshugga mig – den var tvungen att lemlästa, både min kropp och själ.

Den är tvungen att komma tillbaka och göra sig påmind. Inte bara i spegeln varje morgon, inte bara i varje tugga som fastnar i min hals, inte bara i alla smaker jag väljer bort pga smärta, inte bara i varje värktablett som jag tvingas ta och tigga om, utan också i den som var jag som nu är någon helt annan. Vill bara vara en vanlig jag igen. Pallar inte tänderna också. I den där halva lilla tanden fanns en hel sjö av sorg, rädsla och regression innefattad. Den lilla halva tanden symboliserar allt elände som cancern burit med sig.

Grät en skvätt över min halva tand – rädd som faan. – Jag klarar inte det här, sa jag till mannen, jag vågar inte. – Det gör du visst, sa han, jag vet att du gör det.

Det är bra att ha andras mod när ens eget är slut.

Jag hänger inte med – de facto. Ni tappade mig vid facebook. Jag är av naturen teknikfientlig och bakåtsträvande. Jag vill inte uppdatera min data, varken på jobbet eller hemma. Jag vill inte ha nya tidslinjen på facebook. Jag vill inte. Det är nytt hela tiden. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Jag orkar inte ta alla dessa beslut varenda gång jag loggar in mig.  Jag vill kunna leva mitt liv utan en smartphone Jag vill inte byta elbolag eller telefonbolag eller pensionsspar. Jag vill bara vara. Lämna mig i fred. Alla krav på uppdateringar och val och annat ger mig ångest. Jag loggar ut och stänger av.

Jag är hopplöst ute i kylan. Nu sitter jag här och tittar på allas flashiga uppdateringar på facebook. Alla snygg-foton tagna från smart-phones på mysiga grejer. Själv sitter jag i soffan med skitigt hår och undrar om jag ska ta mig ork att dammsuga. Själv ser jag bara stora regnmoln och inte någon röd liten, jävla stuga med sill-lunch någonstans. Det är min uppdatering för idag. Over and out.

uhuu..nu är jag trött. Nu vill jag gå och sova men klockan är bara 18:41. Har fått remiss till smärtcentrum, sektionen för tumör och traumarelaterad smärta. Tumör och trauma alltså. Att ha en tumör är ett trauma men att råka ut för ett trauma är långt ifrån tumör.

En massa frågor ska jag fylla i – frågor om hur jag ser på min hälsa står det. Jag ser alldeles utmärkt på min hälsa. Den är superb. Det är bara min hals som är elak och bits. För att ha min utmärkta hälsa var jag tvungen att operera bort halva halsen och sedan grilla den i 6 veckor. Tydligen uppstår det då smärtyttringar. Men min hälsa är alldeles utmärkt så länge jag får smärtlindring. En massa frågor går ut på att undersöka huruvida jag funkar som en normal människa, arbetar m.m. Svar JA – för att jag smärtlindrar. Om jag inte smärtlindrar ligger jag som en våt fläck och gråter.

Jag vill inte sluta med smärtlindring – jag fungerar. Jag arbetar, springer, städar och lever. Jag vill fortsätta så. Allt flyter. Vi får väl se vad smärtcentrum har att säga om den saken – huruvida jag har ont eller har inbillningsont och är pillertant. Deras bedömning – min smärta.

Någon har dunka-dunka fest och dottern tvingar mig att kolla Big Brother. De bara skriker och skriker och någon har gula strumpor. Jag måste gå och lägga mig för i morgon ska jag jobba och ag vill springa innan.

Jag vill gå och lägga mig men trettonåringen vill dricka läsk och äta choklad. Fredagsmys!

Kvinnor som mördas av närstående. Våld i nära relation. Ett samhälle, som trots att det är 2012, inte har lyckats utrota mäns våld mot kvinnor. Som om vi räknar med ett visst mått av dödligt våld i från män varje år,talar vi om att samhället inte lyckas skydda.

Missförstå mig rätt – självfallet ska samhället skydda individer i från våld men en otäck aspekt i det hela är uppgivenheten i det hela. Som om vi sluta ifrågasätta vissa mäns utövning av makt och våld mot någon de påstår sig älska. 17 – 20 kvinnor varje år mördas i Sverige. Siffran är ungefärligt konstant.

Går det att acceptera?

Våldtäkt inom äktenskap förbjuds 1965 och inte förens 1982 började våld i relation falla under allmänt åtal. Innan dess var detta någonting som tillhörde den privata sfären.

Om c:a 80 000 personer misshandlades, isolerades och kränktes ungefär var femte vecka på sitt arbete eller av okänd gärningsman på väg hem ifrån arbete eller skola. Att ca 80 000 personer med regelbundenhet hotades till livet och fick sitt livsutrymme begränsat – skulle vi inte göra mer då? Skulle vi inte då stoppa alla pressar och bara ha upphörandet av detta massiva förtryck på agendan? Skulle vi inte då tvinga våra domstolar att arbeta hårdare, så att inte dessa mer än 80% av dessa 80 000 fick sina åtal nedlagda och resten fick slippa vänta ett och ett halvt år på rättegång. Skulle vi inte jaga förövarna med alla resurser vi har för att få dem upphöra med sina brott..

Vad är det för samhälle – där den mest otrygga platsen för kvinnor och barn är i hemmet?? Varför säger vi inte stopp!!! Inte en enda mördad kvinna till!!